Flanörgatan 42b 2002

Hon sitter med kaffekoppen och morgontidningen. Rakryggad på den hårda köksstolen, trött men ännu inte sömnig. Hemma efter nattens arbete. En natt som inte varit värre än de brukar. Ändå är det här den svåraste tiden, sista natten i en arbetsperiod.

Tröttheten tar ut sin rätt, och det finns inget framåt att fokusera mot. Dagar av möten med vårdtagare och kollegor, möten som kändes bra i stunden men nu finns tiden att analysera dem. Vad var det hon sagt? Hur uppfattades det? Blev hon rätt förstådd? Var hon för mycket? Eller för lite?

Omedvetet drar hon fingrarna utmed den skrovliga underarmen. Ryser av lust och längtan. Så kommer hon på sig, dras skuldmedvetet ner tröjärmen. Biter sig hårt i underläppen, men när den välbekanta smärtan börjar lätta upp tankarna minns hon. Inte heller det är okej.

Skammen kommer över henne. Hon ska ju ha kommit över det här! Hon böjer sig fram och slår på radion. Med tidningen och kaffet blir det tillräckligt mycket distraktion. Det finns ingen anledning att analysera, vad leder det till? Den som letar finner fel minns hon, men andra uppfattar det sällan så. De har fullt upp med att betrakta sig själva, analysera och skärskåda. Så viktig är hon inte att de har plats att ägna henne den tid hon tror.

Hon vet att hon är duktig på sitt jobb. Får bra återkoppling under utvecklingssamtalen, får komplimanger av kollegor, får vårdtagare som frågar särskilt efter henne. Hon är duktig. Ändå kommer osäkerheten, självrannsakan, ångesten. Och med ångesten kommer den skamfyllda längtan.

När det börjat hade hon inte förstått att det var ångest det handlat om. Hon hade inte förstått innebörden av ordet. Det hade känts som skam. Skam och dåligt samvete och ett hål i bröstet som sjönk och sjönk och slök alla andra känslor som en golvbrunn i ett översvämmat rum.

Känslan av dåligt samvete hade varit överväldigande. Ett dåligt samvete utan handling att ångra. Det hade varit en lättnad att skapa en anledning, begå en felhandling som gick att ångra. Men hon ville inte skada någon, så hon hade skadat sig själv. Naturligtvis hade inte tankarna varit så rationella. Det hade inte varit frågan om tankar alls, bara känslor som var så starka att de hindrat henne från att känna något alls. Då hade smärta varit ett så naturligt val.

Den rena, skarpa smärtan av ett rakblad mot underarmens tunna hud. Den kittlande spänningen av att se ådrornas liv så nära under bladet. Hjärtats hårda slag och smärtans renhet som ett ankare som förde henne tillbaka till verkligheten. Glädjen av att se blodet tränga fram, som ett bevis för liv och mänsklighet. Och så smärtans övergång i njutning, lust, nästan glädje. En känsla av lättnad och förlösning.

Efteråt kom skammen. Och skammen hade med tiden blivit sin egen anledning att fortsätta. Känslan av kontroll hade övergått i känslan av behov. Behovet hade ständigt ökat, blivit mer och viktigare. Allt hade kommit att handla om behovet, och om tillfredsställelsen. Finna en tid och plats att dra sig undan, finna sätt att dölja spåren.

Det hade inte kommit någon avgörande punkt. Inget sista tillfälle. Eller rättare sagt flera. Sista gången gång på gång. Bara ett sista tillfälle som lett till ett nästa. Men så hade det ändå med tiden blivit färre. Flera misslyckanden, bakslag, återfall. Men så småningom långa perioder där hon lyckats avstå. Till sist hade hon lyckats känna stolthet och kontroll i att avstå.

Men så kommer det något, något litet som blir stort, som hon kan använda som anledning. En blick från en kollega, en arg vårdtagare, en schemaändring som skulle kunna vara personlig. Vad som helst kunde väcka lusten. Impulsen kom vid minsta retning och var så stark. Vad skulle en sista gång spela för roll? Det skulle vara så skönt. Vad skulle skadan vara med det? Låter tanken glida med njutning över rakbladet. Men bara en sekund. Hon kommer inte äga situationen, den kommer äga henne. Hon vet. Hon har varit där. Är fortfarande där på sätt och vis, kommer alltid att vara där.

Hon höjer volymen på radion. Tar en penna och ryser till av känslan av metall mot handen. Letar fram ett sudoku i tidningen och börjar lösa det så snabbt hon kan. Med sudoku och pratradio, kaffe och kex borde hon kunna hålla ut. Klara stunden och hinna låta tröttheten komma ifatt. Hon kommer aldrig kunna säga att hon slutat. Bara att hon klarat ännu en dag.