Flanörgatan 42b 1001

Orden trillar som ärtor ur en burk. Väder, prydnadssaker, nyheter blandas med observationer och gamla minnen och faller mot golvet. Rullar in under möblerna och ner i springorna i trägolvet. Som om tystnaden i sig skulle kunna skapa hål i tiden. Jag hör något om gardinerna medan hon vandrar mellan rummen. Något om ett teveprogram. Rösten blir starkare och svagare varefter hon går undan och kommer närmare igen. Så kommer en ärta med en riktning, en avsikt och mål. Det är meningen att den skall rulla mot mig och att jag ska ta emot den. Rösten har inte ändats, samma ton och samma styrka och hon har inte slutat gå runt.

Jag visste att det skulle komma, förr eller senare, men känner ändå ett stygn av irritation. Om jag missar den blir hon sårad, men ändå väver hon in den i det regn av fragment som ligger som en filt emellan oss. Jag undrar om hon medvetet maskerar den eller om vanan gör att hon ingenting märker. Känner hur jag får en irriterad rynka mellan ögonen, hur käkarna spänns. Men blir samtidigt mjuk inuti av överseende ömhet. Lilla du. Lilla dumma, snälla mamma.

Jag har inte lyssnat, men erfarenheten har ändå gjort att jag uppfattat nyckelordet. Jag tar en klunk av kaffet, tar sats.

”Vad sa du om mostrarna?” ropar jag. ”Jag hörde inte det där sista.”

”Lilly är dålig igen. Hjärtat som trasslar.” Hon kommer in i rummet nu. ”Och någon måste följa med Märit och kolla upp hörapparaten”

Hon är tyst några ögonblick. Så gör hon ett nytt försök.

”Det blir nån gång om en månad, så det finns gott om tid att planera”

En utmaning. Våra blickar möts. Jag låter tystnaden bli längre, töjas ut tills den brister. Hon vänder bort blicken och börjar plocka med en pelargon i fönstret.
”Ja, jag kan ju ta det förstås, du har ju så mycket att stå i.” Jag har vunnit, men det är ingen billig seger.

”Ännu så länge orkar jag ju med det där. Det får man vara tacksam för.”

Jag vet vad det är hon inte säger. Jag vet att hon vill att jag ska ta över, bli den som tar hand om hennes gamla mostrar. Och att hon, när tiden kommer, ska kunna lita på att jag gör allt det för henne som hon har gjort för andra. Det är det hon har jobbat för, det är det som skall vara betalningen för hennes insats. Jag är dottern. Jag är hennes försäkring, liksom mina döttrar ska vara det för mig. Det är så det ska vara, reglerna som hon har lärt sig dem. Jag tar inte betet, men kan ändå inte låta bli att ge henne något lite av de hon inte ber om. För att få händerna att sluta stympa pelargoner.

”Du är väldigt duktig” säger jag. ”Du gör ett fantastiskt jobb.” Hennes skuldror sjunker ihop lite i besvikelse. Det var inte vad hon ville höra, men ändå bättre än ingenting.

”Jag har inga förbannade döttrar!” vill jag skrika. Men tar en klunk kaffe till. Hon tittar på mig som om hon hade hört styrkan i min tanke. Tittar, men jag undrar om hon ser. Med mitt ostrukturerade arbete, mina ostrukturerade relationer, mitt ostrukturerade liv. Jag kommer aldrig att bli den som skriver julkort, kallar till släktträff och följer åldrande mostrar till läkaren. Jag kommer bli en av de ogifta mostrarna.

Jag vet att vi inte kan prata om min självvalda barnlöshet. Hon kommer att vifta bort den som något som kommer att gå över med tiden. En ungdomlig fas, liksom min ovilja att ta över hennes roll som navet i familjen. Det måste krävas mycket av henne för att fortfarande kunna tro på den förklaringen vid min ålder. Många fallande ärtor.

Och de har redan börjat trilla igen. Ett stilla strilande flöde om trivialiteter som bäddar in allvaret i det vi inte talat om. Hon börjar gå igen. Runt i lägenheten. Gå och prata, prata och gå. Jag suckar djupt och stirrar tomt ut i luften, ut över avgrunden mellan oss. Tar den sista klunken kaffe och gör mig redo att gå.